Telepatilek

PROMENAD-SUNDBYBERG

Jag går nerför trapporna i skogsbacken 10 iförd Sebastians jacka. Utanför porten korsar jag ’skogsbacken’ och går uppför friluftsvägen. Vägen böjer sig uppåt och åt höger upp på eller förbi en kulle. Allt är väldigt tyst-jag ser en parkbänk som är röd eller grön och tänker att jag kunde sätta mig där. Det gör jag inte. Det är mycket kallt och jag tror att det är någon slags lekplats där inne vid kullen.
Nu har jag kommit över toppen och friluftsvägen klättrar nedåt. Jag ser några stora tegelhus längre fram på vänster sida och tänker att det är en skola eller sporthall eller någonting. Väl nere för backen ringer min mobiltelefon, klockan är fem över tolv. Jag svarar inte men ser att det är Johannes Flink som ringer. Jag tänker lite intimt och personligt om honom och att jag kan ringa honom inom 25 minuter. Det känns skönt att vara älskad.
Jag korsar strax en gata vid namn Bergdalen. Att gå vänster på den vägen ser spännande ut eftersom man verkar kunna runda några på ett mycket mörkt ställe. Men jag går vidare på friluftsvägen för att komma en bit bortåt och dessutom ser det nästan ut att bli en återvändsgränd längre fram. Det blir det inte. Några höga mörka rökpelare, inte sådana utav rök utan enbart transporterare. Jag vet inte vad de kallas och gräms en hel del över det. Går sedan till vänster i Friluftsvägen böj. Karlsson & Co står det på en husskylt. Jag tänker att det verkligen är tyst här. Jag korsar en gata vid namn dimslöjan men går istället lite åt sidan till något som liknar ett bussgarage. Det står ”Claes Ohlin Karosseri” eller något liknande på husväggen. Snarare borde man kalla det för en blådyster barrack. Friluftsvägen viker av åt vänster. Gatan rakt åt höger kallar sig ”vackra vägen”. Här går jag nerför en backe och ser till slut en sjö som jag hört är konstgjord. En buss åker förbi långt borta på andra sidan. Jag går mot sjön. Ett träd är verkligen monsterlikt och sträcker ut sina labbar brevid två containrar och två jordhögar. Jag går vidare på en slingrig väg längs med vattnet. Jag tänker att jag är ensam, att jag är desperat känner mig främmande inför andra människor. Sedan ser jag något fantastiskt. Det är snö som ligger i en trädsluttning upp mot någonting som kan vara ett surrande reningsverk eller en extremt liten skidort. Snön är så där isig och hård och smutsig som den ska vara. I vattnet ser jag några änder och någon skylt om att allt fiskeri i Lötsjön kommer att beivras. När jag kommer närmare sjöns ena kant ser jag en till buss komma åkande på vägen där borta, den här gången i motsatt riktning. När jag kommer fram till bilvägen ser jag att den heter ursviksvägen. Två bussar i rad åker förbi. Jag går över vägen och fram till en busshållplats. Den heter lötsjön. Jag går vidare och ser två fågelholkar på en bits avstånd vid min vänstra sida. Sedan ser jag några hiskeliga höga enbärsbuskar. Jag hatar att jag kan så lite om växter och buskar. På andra sidan vägen finns någon slags bod som heter gröna stugan. Jag tänker på ”gröna lyktan”, en karaktär jag sett i en spindelmannentidning. Jag går framåt och ner i en tunnel under vägen. På andra sidan gatan ser jag 4 trafikskyltar. Två stycken visar en vuxen man som håller ett mindre barn i handen och så är det en cykel med också. Jag går förbi gröna stugan på nära håll och svanarna i lötsjön stönar något. Sedan börjar de vråla. När det är en minut kvar bestämmer jag mig för att fuska och ringa Johannes Flink.
TELEPATI – KIM

Jag rör mig smidigt över Brooklyn Bridge, bilar tutar och jag väser åt dem som en kungskobra. Taxibilar stockas och snart är det en julsjälvmördare på mitten av bron som tänker hoppa. Jag vänder om, vill inte se på allt melodramatiskt. Vandrar in på den otrafikerade gatan Brooklyn Passage, hittar en kuk lux klan-dräkt, klär mig i den och famlar och flabbar en aning. Spanska pratrikoschetter kommer från de murknade fönstren på 4:e våningen. Tak till höger på Brooklyn narrow road, väntar på lite hassle och hustle. Många bråttomhavare på denna gata, och vid övergångsstället stinker det avgas, bara tvättaffärer och snabbköp, mycket kineser i krokarna, det luktar mat-chop suey, känner mig inte hungrig. Tänker på Libby, fryser och sätter på mig en mössa. Försöker urskilja någon i folkvimlet utanför west brooklyn high school. Ingen här, inte ens Robert. Fortsätter på denna boulevard upp mot John Doe-Airport. Det är för mycket palmer och fågelholkar vid trottoaren, en hotfull stämning. Tar av mig skorna och ställer dem i receptionen vid Brooklyn Plaza. Kvinnan i receptionen ser sexig ut, hon skulle kunna heta Brooke Lynn. Jag ser i hennes ögon att hon hellre skulle vilja vara flygvärdinna, men hon ser strax plågad ut, spänner ögonen i mig och skriker någonting på Brooklyn Bokmål som jag ej lärt mig att förstå. Jag springer därifrån och klöser mig igenom folkmassan. Jag är rädd och rädsla är ett tillstånd som jag ogillar. Jag längtar tillbaks till min ludna kuk lux klan-dräkt men den är långt borta. Plötsligt blir jag bländad och när jag kan se igen är mina glasögon spräckta. Jag går mot middle east Bronx även om det är alldeles för långt, där finns ett behagligt badhus litet och billigt och en trevlig tobakshandlare. Går en bit, börjar må illa, måste vara något onyttigt i magen. Tänker att leken är slut-försöker bryta överföringen mellan kontinenterna.

TELEPATI – SEBASTIAN

Jag går in på ”calle de los infantes” och känner på värmen. Spanar sedan efter något annat än bara människor, vilka syns överallt. Politik studsar lite i magen och ut i fingrarna som sprätter. Kommunikii, kommunikaa blaa blaa blaa –seeee Emily play. Det känns lite otryggt att inte ha så mycket kläder på mig. Jag ser några vackra señoritas passera förbi. Jag föreställer mig dem med automatgevär. Zapatistas, Ya Basta. Korsar nu gatan calle de la ultima paz och blickar vänster mot ett motorvägslandskap med 7 filer, tänker att detta borde vara Brasilien med en fet tunna med dopvatten. Jag rusar ut på motorvägen och skriker tyst ”Todos gringos non participantes”, så där inombords att ingen hör speciellt inte bland dessa alla kor som råmar och grillar tuggas med späckhuggarsallad från Cordoba. Rör mig åt centrum av staden igen, vickar lite grann på höfterna men rationellt. Tänker på ansvar i blodet och köttet. Ansvar på norska, ansvar på spanska. Jag möter sedan en bunt med barn på gatan, tänker att det är annorlunda därhemma i tysta pensionärsstaden. De försöker hitta något annat än lyktstolpar att klättra på, det här är ju inte Sverige. Tänker på telepatin. Äter glass, drömmer lite om björnar från Tierra del fuego. Skrattar, tänker på släkten.
Jag börjar gå lite fortare och springer förbi en oändlig rad med Argentina-T-shirts.. Närmar mig den breda och högljudda ”calle de los anarchistas”. Jag tänker på alla gamla vrår i detta land och nazisterna som bebor dem. Nu tänker jag inte längre utan registrerar bara omgivningen. Slumkvarter, människohopar med hattar, babbel, fattiga kvinnor, kvinnor med barn. Svettiga kroppar, spaghetti i sophinkarna, rännstenen luktar unken ”trotskismo”. Går ner till hamnen och räknar fiskar. En masslakt på djur, omoraliskt och flottigt. Överklassen måste ha fisk till vinet, de fattiga föredrar fisk framför revolution. Fuskar mig ur leken och är ointresserad.