Kalkregn vid horisonten
I klang med mitt allt vitare ansikte
De röda öknarna bleknar
Trasten går en underjordisk gång
Likt en tång klämde vinden min handled
Och fick den att berätta om floden
I kaktusens ögon en mildhet som bär nålar och sav
Målad på ett pansar av månen själv
Lyfte jag ögonlocken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar